Text: Berit Norstedt
Foto: Staffan Norstedt
Först publicerat i Örnsköldsviks Allehanda den 30 juli 1963
Utkastad i havet utanför nordinggråkusten ligger ön Högbonden, bergig och otillgänglig. Mot norr stupar den nästan lodrätt 67 meter ner i vattnet, och någon hamn finns inte. Fyrfolket drar upp sin aktersnurra med vinsch i en skreva.
Fyren ligger på en platå längst uppe på ön och är en av Sveriges högst belägna. I den röda tvåvåningslängan, som ligger i anslutning till fyrtornet, bor numera bara fyrmästaren och en medhjälpare till honom – och över sommaren fyrmästarens son. Stigen från stranden dit upp går över berghällar och branta trappstumpar. Den är obekväm att gå, mest förstås i halka och snö, men en gammal motordriven linbana underlättar större transporter.
Fyrmästare Rune Unger har bott på Högbonden i sex år. Dessförinnan var han på Pater Noster i Bohuslän. Nu får han börja se sig om efter en ny anställning och hamnar troligen vid upplandskusten.
Han älskar fyrlivet. – Ni får gärna komma ut hit ibland och se hur vi har det, säger han, men vi vill inte bo hos er. Och han och medhjälparen, Verner Sjölander, skrattar hjärtligt när de föreställer sig hur det är att jobba t.ex. i en fabrik. Tanken är så främmande. De trivs med ensamheten på ön och att fritt disponera sin dag.
Familjen bor i Skåne
Fyrmästaren är skåning och har villa och familj i Mölle. Hustrun och yngste sonen bodde med honom första vintern här uppe men flyttade sedan tillbaka till Skåne. Nu sparar han ihop lediga dagar och semester och reser hem några gånger per år. Under sommaren bor 10-årige Lars hos sin pappa.
Verner Sjölander tillhör inte den egentliga fyrpersonalen utan brukar vikariera när någon har ledigt. En ordinarie man slutade nyligen men ingen ny anställs för den korta tiden till jul. Sjölander har lovat att stanna. Han är också gift. Familjen bor i Bönhamn, och han tillbringar helst veckosluten där.
Livet på ön har sina sidor. Vädret kan växla från en stund till en annan. Snabbt blåser det upp till storm, eller dimman kommer vältrande från havet. Efter en härlig morgon måste man kanske vid 10-tiden inställa besöket i handelsboden på grund av dåligt väder. Under sådana förhållanden är det svårt att beräkna och planera något.
Isolering 23 dagar
Också vintertid, när sjöfarten upphört, måste fyren vara bemannad. Väderleks- och israpporter skall lämnas dagligen. Just då kan man ändå i allmänhet ta sig i land. Värre är det höst och vår, när isen varken bär eller brister. 23 dagar var fyrmästare Unger isolerad i våras. – Jag pysslade med hushållet och lämnade rapporter och tog mig en lur när jag hade lust, säger han. Det gick bra.
Men man får förstås se till att det finns något att leva av, och det är inte svårt när man bara är en person. Jag lägger upp förråd av salt fisk och fläsk, konserver, potatis och torrmjölk och så jäst och mjöl så jag kan baka litet bröd.
Småskola på vinden
Numera har kvinnorna för länge sedan lämnat Högbonden, men tidigare levdes dr riktigt familjeliv. Det fanns tre lägenheter i huset, gör det fortfarande, och i varje bodde en familj. 21 personer när det var som mest. Då hörde det också till att barnen vid de svenska fyrarna fick första skolkontakten hemma, och en småskollärarinna residerade här i ett rum på vinden. Det var inte lätt att hålla sams i isoleringen och den nära nötningen. Det berättas att vintertid gick det tre vägare över isen till Bönhamn, en för varje familj. Så att de inte skulle riskera att möta varandra! Frånvaron av kvinnor på dagens fyrar ställer särskilda krav på männen, men för fyrmästare Unger möter hushållsarbetet inga svårigheter. Han har varit kock både till sjöss och på restauranger i land. På hösten händer det att han åker i land och plockar blåbär, lingon och svamp till vinterns förråd, och då och då kommer litet fisk i näten.
Han städar när han har lust och tycker att det behövs och våttorkar överallt, som till sjöss, i stället för att damma. Elektricitet och centralvärme saknas. Man klarar sig med kaminer, vedspisar och fotogenlampor. Men det finns rinnande vatten – från en 130 meter djup brunn – och kylskåp. Den som vill tvättar sina kläder i en tvättstuga i källaren i stället för att skicka bort dem.
Vindrapport utan mätare
Själva fyren på Högbonden kräver minimal skötsel också innan den blivit elektrisk. Gaslågan skall tändas en gång, just nu vid halvtiotiden på kvällen och släckas en gång, nu ungefär halv tre. Dessemellan blinkar den av sig själv med sju sekunders ljus, tre sekunders mörker och syns vida omkring.
Två gånger om dagen rapporteras temperatur, vindstyrka och molnighet. Men termometern är enda instrumentet! Vindmätarna är så otillförlitliga, särskilt om de står i utsatt läge på 65 meters höjd, och sjö- och fyrfolk kan lätt bedöma vinden bara genom att titta på vattnet, påstår fyrmästare Unger.
Transporter med linbana
Tidigare har också underhållet av fyrbyggnaderna sysselsatt folket på Högbonden, men nu känns det mesta meningslöst, när snart ingen skall bo där. Att föra upp skrymmande och tunga saker som ved, fyrbränsle och byggnadsmaterial hade inte gått utan vinschbanan.
Den löper uppför branten från stranden och slutar i ett litet skjul med en gammal tändkulemotor, som varit med ända från begynnelsen. Med den motorn har bland annat sten och allt annat som behövdes när huset byggdes dragits upp, och nyligen tog man upp de sista gastuberna före fyrens elektrifiering. Men snart blir också banan elektrisk. Ödets ironi: det skulle ha behövts lång tidigare, medan det fanns folk på fyren.
Nätknytning mot tristess
Har det varit tråkigt på Högbonden? Nej, svarar männen. Ortstidningen förströr, fast den kommer oregelbundet. Transistorradion och nätknytning också. Böcker? Nja, när man har upplevt så mycket som vi… säger fyrmästare Unger. Men annars finns det ett vandringsbibliotek i Bönhamn.
Förresten kommer turister då och då nu sommartid liksom bekanta från fiskeläget. Två gånger i veckan, om möjligt, åker fyrfolket in till handelsboden och handlar och hämtar sin post. Och det finns fåglar och andra djur på ön, och stora och små båtar går förbi på havet.
Nej det är inte tråkigt. Ofta besvärligt men annars härligt och fritt. Allra skönast när skummet sprutar och isen slås sönder mot hällarna av förvinterns stormar.
Svenska 
English (UK)