Gråklubben – gamla fyren vid Skagsudde

Fru Norman har alltid trivts på fyren. Lindströms var 13 barn Dessutom fanns det ytterligare
två familjer på ön, fyrmästaren K H Holmqvist och fyrväktaren L R Sjöstedt.

Vakterna vid fyren var indelade i fyratimmars skift. Det gällde att dygnet runt hålla utkik efter
dimman, mistluren skulle kopplas på vid dimman. Det blev naturligtvis lite si och så med att
ta sig i land många gånger när det stormade eller isen varken bar eller brast. Man köpte hem
fläsk och torrmjölk så man skulle klara sig en längre period.

SJÄLVHUSHÅLL

Bakade och fiskade gjorde man själva. Lindström var ute och jagade säl som man kunde
använda till mycket. Från dem fick man smörja och tjära som kunde användas till båtarna i
stället för linolja. Det var aldrig något bekymmer med värmen. Strandved flöt in till ön i
tillräcklig mängd, den eldade man med. Någon gång kunde det hända att man köpte björkved
för en finare brasa.

Ett problem var färskvattnet. En brunn fanns på ön men den kunde sina på sommaren och
frysa på vintern. Då fick man ta vatten från fastlandet i stora mjölkflaskor. På vintern gick det
att smälta snö. Sjövatten fick användas till disk och tvätt. Men det var rent vatten eftersom det
var ström runt ön så växlade vattnet ständigt.

Gråklubben var kal och grå. Men det fanns småträd, al och lönn samt vinbärsbuskar.
Fyrmästare Holmqvist försökte ordna en egen täppa. Han rodde jord från fastlandet och ut till
ön. Prästkragar, blåklint och smultron växte på ön.

STORMIGT

Naturligtvis präglades livet på ön mycket av vädret. Det kunde storma så fönstren gick sönder
i maskinhuset. På fyrmästarbostaden fanns det luckor som man kunde sätta för fönstren när
ovädret drog fram. Det blåste och var oftast kallt och vårarna var långa.

– Det är klart att det fanns ljusa tider, det var inte alltid storm, säger fru Norman.

FÖRSTA MOTORBÅTEN

Lindström var den förste som skaffade sig motorbåt i dessa trakter. Den var byggd 1922-23.
Den var försedd med Wickströmsmotor som Lindström bytt till sig när båten kom.
Motorbåten är nu i gott förvar hos Grundsunda hembygdsförening. Redan vid 7-8 års ålder
körde fru Norman båten själv, berättar hon. Då åkte hon till fastlandet och handlade och
hämtade posten. På hemvägen kunde motorn strejka. Då var det bara att ro och suga på
bröstsockret man köpt. För 5 öre fick man en stor bit. Det där med att köra båt då var inte
märkvärdigare än när damer kör bil nu.

TELEFONEN KOMMER

1928 eller 29 kom telefonen till ön. Innan dess var enda möjligheten att meddela sig med
yttervärlden att åka båt till fastlandet. Att dra telefonkabeln visade sig vara ett
problem. Först drogs den till fyrtornets topp tvärs över sundet. Kabeln blåste snart av. Man
försökte lägga kabeln i vattnet, men den nöttes ut genom sjöhävningen och isen.

13 barn som Lindströms var så borde det väl någon gång hända olyckshändelser. Att någon
ramlade i vattnet hände lite då och då men ingen har drunknat berättar fru Norman. Ett tag
hade man en katt på ön. Den katten var orsaken till ett otäckt tillbud. Det var nysnö och katten
hade gått ut på issörjan. En av bröderna följde efter katten ut på isen som inte bar honom.
Någon fick se det och larmade Lindström som kunde följa spåren fram till iskanten.
Lindström fick upp pojken. Det var det allvarligaste tillbudet.

RIKT FÅGELLIV

På Gråklubben fanns det mycket fågel. Svalor byggde bo i fyren. Andra fåglar byggde i
skrevor på ön. Avfall kastades i skrevorna och det åt fåglarna upp.

– Man var rädd om fåglarna, det var ett sällskap. Fyrmästare Holmqvist skaffade sig en stor
ruffade motorbåt som hette Skag.

– Det var roligare att åka med Skag, det var finare…

Tredje dag jul 1925 födde fru Lindström tvillingar. Barnmorskan fru Lindblom från Banafjäl
kunde inte komma i land utan fick vara kvar på ön i tre veckor. För det mesta födde fru
Lindström sina barn i 1and. 1929 i februari kom hon hem i lastbil till ön med en nyfödd son.

TILL FASTLANDET

1934 flyttade familjen till fastlandet, inte minst för att underlätta skolgången. Lindström
bodde kvar på ön. När han varit hemma skulle han alltid sätta den tända fotogenlampan i
fönstret som vette mot land. Från bostaden på fastlandet kunde man se ön. När ljuset lyste
visste man att Lindström kommit tillbaka till ön.

Fortfarande finns det inte elektriskt ljus på Gråklubben. Det fanns under hela tiden som fyren
fanns bara fotogenljus att tillgå.

Nu är husen på Gråklubben sommarstugor. Men det är annat folk som äger dem. Ön såldes för
några år sedan men då tänkte inte Lindströmarna på att köpa.

Fyren har plockats ner och ligger nu i Bureå.

– Bättre om den fått vara kvar som en sevärdhet för kusten. Fyren hör ju hemma här.
Nu åker fru Norman motorbåt förbi ön och tittar, men det är inte som förr när man gick iland.

– Det är ändå som ett hem fast man flyttat från det.

Artikel i, troligtvis, Örnsköldsviks Allehanda, okänt datum. Någon gång efter 1965, då fyren
monterades ner och flyttades till Jävre söder om Piteå

En bild till artikel. Vy mot Gråklubben utifrån sjön sydväst om ön.
Bildtext: Gråklubben som den såg ut innan fyren lades ned, och som den sett ut så länge som
fyren stått där. Familjen Lindström bodde i huset längst till vänster. Fyrmästaren hade sin
bostad i huset bakom fyren. Längst till höger ligger maskinhuset med mistluren.