100-150 patienter tas in varje dag!

– Mpongwe är distriktssjukhus och omges av nio mindre kliniker, berättar läkaren Gunnar Holmgren. Den mest avlägsna ligger 18 mil bort, och därifrån kommer patienterna hit på ett fullpackat lastbilsflak två gånger,i veckan. Ibland har anhöriga bundit fast den sjuke i en stol på en cykel och så färdas man i tio mil eller mer. Vägarna är mycket dåliga och just transporterna tillhör våra största problem, säger Gunnar Holmgren.

Utbyggnad planeras

I genomsnitt tar man emot 100-150 patienter per dag vid polikliniken. Men mottagningsavdelningen har redan börjat bli för liten, så att man planerar en utbyggnad.

Här inhandlas sjukdomar av många olika slag, men nästan alltid finns undernäring med i bilden. Malaria är mycket vanlig, liksom luftvägs- och magsjukdomar. Även TBC och lepra förekommer.

Många har veneriska sjukdomar. Mpongwe ligger nämligen inte långt från gruvstäderna i Kopparbältet, och även ett stort veteprojekt i närheten med inflyttat folk skapar problem.

Operationer

– Så gott som varje dag har vi mindre operationer, berättar Gunnar Holmgren, men stora operationer samlar vi till en dag i veckan. Han förevisar stolt en operationssäng och en operationslampa av bästa kvalitet, vilket kommit som överskottsmateriel från Sverige.

– Vi får också engångsmateriel hemifrån, berättar han, men vi åter använder förstås sprutor och liknande och steriliserar dem tills det knappt finns någonting kvar.

Det nya sjukhuset har också en riktig röntgenavdelning. Förut höll man till i en hydda under ganska primitiva förhållanden.

– Röntgenutrustningen har vi fått från en Lions klubb här i Kopparbältet, berättar Gunnar Holmgren. Det lyckades rädda den från ett privatsjukhus som skulle läggas ner. Men den gamla apparaten finns fortfarande kvar i reserv.

Gunnar Holmgren är född i Zambia och son till missionärsparet Enar och Anna Holmgren som kom hit redan på 1930-talet. Gunnar återvände till Mpongwe 1973 efter att ha utbildat sig till läkare. Hans
bror Henry arbetar också vid missionsstationen, med evangelisation.

Sjukhuset har ca 40 zambiska anställda. Fyra av dem är undersköterskor, men tyvärr har man inga zambiska sjuksköterskor, enbart svenska.

– Vi har samma problem som alla missionssjukhus i Zambia, säger Gunnar Holmgren. De flesta sjuksköterskor gifter sig i städerna och kan inte tänka sig att flytta hit ut på landsbygden. Tidigare fick de också tre gånger så hög lön vid de statliga sjukhusen, men nu är lönen densamma vid missionen.

Staten betalar

Naturligtvis uppskattar Zambia att missionen bedriver sjukvård, och samarbetet fungerar bra. Staten betalar också en del av kostnaderna. Det gäller alla löner till den zambiska personalen, och även svenskarna på Mpongwe får bidrag.

Dessutom ger man varje år en viss summa till mat och patientvård. Tidigare, betalade staten också det mesta av medicinen, men på grund av landets ekonomiska svårigheter kommer den nu till stor del från England. Ytterst vilar ändå ansvaret för all verksamhet vid Mpongwe på det lilla Fribaptistsamfundet i Sverige. Ett stort åtagande, när man har bara drygt 1000 medlemmar.

Viktigt centrum

Mpongwe har blivit ett centrum av stor betydelse för hela bygden omkring. Sjukvårdspersonalen arbetar inte bara vid själva missionsstationen utan driver också mer än 20 mobila bykliniker, där man bl.a. utför vaccinationer.

Ibland anordnar man kurser och har t.ex. undervisat traditionella barnmorskor i byarna om hygien och bättre förlossningsmetoder.

Verksamheten har även andra grenar. Livsmedelsbristen är svår i Zambia, och för att bli mera oberoende har missionen, med bidrag från SIDA, anlagt en stor farm som förser sjukhuset med majs, ägg, grönsaker, mjölk och kött. Sedan ett par år har man också ett undervisningscenter, där zambiska familjer får lära sig jordbruk och kreatursskötsel i liten skala, hygien, hälsovård, barnavård och sömnad.
Och sist men inte minst: evangelisation. Bl.a. kan alla som vill få bibelundervisning.

Det är knappast överord om man säger att Mpongwe är ett exempel på mission när den fungerar som bäst. Det är också den officiella synen på både zambiskt och svenskt håll. President Kenneth Kaunda har kommit på besök och uttryckt sin uppskattning. Många besökare från Sverige brukar också hitta hit.

---

Valborg Wikström i Mpongwe i 25 år

Många lever i stor fruktan

Sjuksköterskan och barnmorskan Valborg Wikström från Piteå kom till Mpongwe 1958. På den tiden fanns det bara fem svenska missionärer där, och hon har således sett verksamheten växa under de gångna 25 åren. Hon har också följt den politiska utvecklingen från den brittiska kolonien Nordrhodesias dagar fram till det självständiga Zambia.

– Det var ganska oroligt de första åren, säger hon, men så snart staten Zambia föddes 1964 blev atmosfären helt annorlunda. Missionens ställning har varit stark hela tiden, och jag tror att vi har haft en stor uppgift här.

Evangelisation

Valborg Wikström arbetade till slutet av 70-talet inom sjukvården. Roligt men slitsamt, tycker hon. Men hon kände också människornas andliga behov och ansåg att hon fick för litet tid för dem. Därför korncentrerar hon sig numera på evangelisation.

– Jag går ned till sjukhuset. varje dag och pratar med patienterna, säger hon. Dessutom har jag en lång lista på människor som vill komma hem till mig för samtal. Många här lever i en stor frtuktan, och tillsammans med Herren försöker jag hjälpa dem att gripa tag i den. Ofta får de då uppleva en befrielse.
Valborg Wikström har också sett hur det kyrkliga arbetet utvecklats.

600 medlemmar

– Församlingen här på Mpongwe har ungefär 600 medlemmar, berättar hon. Nu arbetar vi tillsammans på ett helt annat sätt än tidigare. I början skulle t ex missionärerna alltid sitta på första bänken i kyrkan, och det tyckte jag inte om.

– Men nu har zambierna egna pastorer och evangelister, och vi jobbar mera hand i hand. Jag försöker att vara en av dem så mycket jag kan. Och vi sätter oss precis var vi vill i kyrkan.

– Jag har mycket med ungdomar att göra, och det tycker jag är väldigt roligt, säger Valborg Wikström. Men jag skulle vilja att de yngre släpptes fram mer i församlingarna. Det kan komma någon ny evangelist som är full av entusiasm och iver, men de äldre vill inte ge plats åt honom.

– Sedan tycker jag också att kvinnorna borde få insteg i församlingen på ett helt annat sätt, t ex medverka mer i gudstjänsterna.

Arbetslöshet och äktenskapsproblem

Många av de problem som människorna har i Zambia känner vi igen från Sverige. Arbetslöshet t ex. Äktenskapsproblem är också vanliga. Att gifta sig är ofta något av en affärsuppgörelse här, och många skiljer sig. Under senare år har dessutom alkoholkonsumtionen ökat katastrofalt.

– Presidenten själv är, ett föredöme – han dricker visst inte ens kaffe eller te, säger Valborg Wikström. Men hela tiden växer det upp fler och fler ölställen runt omkring oss. Där måste vi försöka med förbön. Det håller vi på med nu, vi ”mörbultar” Gud.

– Jag kan inte se någon annan lösning. Jag tror att det är det mäktigaste vapnet vi har som kristna.

Till sist, hur ser hon på sin egen framtid? Kan hon tänka sig att stanna i Zambia?

– Jag har haft min allra lyckligaste tid här, säger hon, och jag skulle gärna stanna när jag blir gammal. Men jag tror inte att jag skall göra det, för ju äldre man blir, desto mer beroende blir man av andra niänniskors hjälp. Jag vill inte bli en belastning för de andra här, för de har tillräckligt ändå. Men nog känner jag Zambia och Mpongwe som mitt hem.