Chikankata missionsstation – drivs av Frälsningsarmén

Publicerat den

Text: Berit Norstedt
Foto: Staffan Norstedt
Först publicerat i Örnsköldsviks Allehanda den 28 september 1973

Chikankata missionsstation i södra Zambia drivs av Internationella Frälsningsarmen i samarbete med zambiska staten. Där finns dels ett sjukhus och en leprakoloni med vardera 250 patienter, dels en secondary school med ungefär 450 elever. Vid sjukhuset utbildas också undersköterskor och laboratorieassistenter.

Chikankata

MP3-fil
Ljudband med intervju av Berit Norstedt inspelat 1973
:
Margaretha Erlandsson
Musik från Chikankata
(Innehållsförteckning)

Läget är isolerat. Från stora landsvägen Lusaka — Livingstone måste man färdas på dålig grusväg i tre mil för att komma dit. Post och vissa förnödenheter hämtas i Mazabuka, som ligger några mil söderut vid huvudvägen. Men den mesta provianteringen sker i huvudstaden Lusaka, c.a. 15 mil därifrån. Telefon och elektricitet har man numera, men till bara för några år sedan kom all ström från en generator, som endast kopplades på några timmar i veckan.

Chikankata

Chikankata ligger mycket vackert, mitt i ett bördigt jordbruksdistrikt på en högplatå. Byar med grästäckta hyddor klättrar uppför sluttningarna. I närheten finns stora farmer med vita ägare, men på försöksgårdar lär man också zambier att driva modernt jordbruk. Sjukhuset består av vita envåningslängor inbäddade i grönska. Såväl patienter som besökare går fritt ut och in. Några tänder eldar och lagar egen mat i parken. Sjuka står i isoleringsrummens öppna fönster och talar med folk utanför. Havande kvinnor vilar under ett träd. Spetälska, som förlorat både fingrar och tår, sitter på en gård och flätar korgar. När det behövs tar de munnen till hjälp.

Chikankata

I sjukhusets entré står en byst av Frälsningsarméns grundare, William Booth, men till vardags har livet på Chikankata ingen speciellt religiös prägel. Många av de anställda är inte religiösa eller tillhör andra samfund än Frälsningsarmén. Men på söndagarna genljuder hela området av Arméns glada sånger, som tycks passa väl ihop med den lokala musiktraditionen. I den stora skolkyrkan samlas eleverna från secondary school till högmässa tillsammans med armgofficerarna, som alla är klädda i vit tropikuniform. Något senare hålls gudstjänst med de leprasjuka i ett annat kapell. Där är trängseln stor och församlingen brokigare, och efteråt fortsätter man att spela och sjunga utomhus. Från sjukhuset hörs patienterna då och då stämma upp armgsånger i improviserade körer.

Tio nationer finns representerade bland missionärerna på Chikankata. Eng av dem är sjuksköterskan och frälsningsofficeren Margareta Erlandsson från Trollhättan, som arbetat där i elva år. Hon berättar om sjukhusets vardag:

– Dagen börjar klockan kvart i sju med att vi har morgonbön med sjuksköterskeeleverna. Efter detta går de och systrarna till sina avdelningar. Där är redan full verksamhet. Vi försöker begränsa besöken till eftermiddagarna, men många patienter får besök redan tidigt på morgonen. Det finns ett särskilt hus för de anhöriga att övernatta i. Om de inte har råd till andra gåvor, ger de mat till de sjuka, vilket inte alltid är så lämpligt.

Margareta Erlandsson, Chikankata

– På barnavdelningen, där jag arbetat i tio år, skriker patienterna, för att mödrarna har lämnat dem. Men ganska snart tystnar de. Sedan är man i full gång med att tvätta barn, ge dem frukost, bädda sängar och städa som man brukar på sjukhus. De barn som kan springer ut och leker i trädgården utanför. De flesta är nöjda med sin tillvaro här. Den zambiska personalen hjälper dem att sjunga barnsånger hemifrån. Ibland sjunger de också körer, som de har lärt sig här på Armén.

Chikankata

Vid en del sängar på barnavdelningen sitter mammorna hos sina barn. Hos lilla Victoria vakar båda föräldrarna. Hon har dagen förut genomgått en lungoperation med endast lugnande medel och lokalbedövning. Hon satt alldeles stilla medan man tog bort ett revben. (Narkos förekommer inte på Chikankata. Det anses för riskfyllt, eftersom man inte har tillgång till särskild narkospersonal.) Nu har hon smärtor och gråter och får näringsdropp.

– Föräldrarna har kanske först gått till en klinik med sitt sjuka barn men behandlingen blev inte så framgångsrik som de väntade sig, säger Margareta Erlandsson. Sedan försökte de med medicinmannen i byn, och därefter gick de till närmaste sjukhus. Det händer att de gått till många sjukhus, och när de kommer hit till Chikankata är barnet så sjukt, att vi inte kan rädda det. Det dör.

– Ibland försöker föräldrarna få med sig barnen hem i förtid. De vill pröva trolldoktorn i byn. Här ligger t.ex. en TBC-sjuk tonårsflicka, som anser sig besatt av en ond ande. Ibland får hon kramper, och blicken blir glasartad. Hon och hennes föräldrar lever i brytningen mellan en gammal och en ny tid, och de kan inte acceptera läkares och sköterskors syn på sjukdomen. Föräldrarna har just skickats hem, därför att de försvårade behandlingen.

– Ibland kommer sjuka barn, som ser ut som uppblåsta ballonger. De har fått en onormalt stor mage av ensidig majsgröts-diet. I byarna är det mannens privilegium att äta först. Blir det något över när de vuxna ätit, har barnet rättighet till detta. När de kommer in på sjukhuset undernärda får vi lära dem att äta ägg och kött och grönsaker, som ger dem protein och vitaminer. Det kan ta flera månader, innan kroppen kommit i näringsbalans igen. Då först ser man att ödemen försvinner och konditionen förbättras.

– När barn kommer hit för andra, sjukdomar, visar det sig ofta att, de också har TBC. Vi behåller ett tuberkelöst barn i tre tilI sex månader. Sedan sänder vi honom eller henne hem till byn, om det finns möjlighet att fortsätta behandlingen vid en klinik. Helst behåller vi barnet ett halvår på sjukhuset, och då blir det inte så ofta återfall.

På Chikankata finns också en BB-avdelning med 30 platser, vilken är en gåva från Svenska Rädda Barnen. Det blir allt vanligare att man föder sina barn där i stället för hemma i hyddorna. Eftersom det är ont om kommunikationer från byarna, kommer de blivande mammorna till sjukhuset i god tid före nedkomsten och bor då tillsammans i en särskild sal.

På sjukhuset finns tre enkla kuvöser. Under juni- augusti är det kallt inomhus, och de för tidigt födda måste hållas i jämn värme. Medan roaming-in införts som en nyhet på svenska sjukhus under senare tid, är det en självklarhet i Zambia. Barnen har visserligen sina sängar i ett eget rum, men hela dagarna ligger de i mammas säng, medan hon själv sitter bredvid. Bestämda amningstider är en okänd företeelse. Man ger sitt barn mat när man vill. Många zambiska kvinnor tycker det är bekvämt med flaskuppfödning, men sköterskor och läkare försöker på alla sätt uppmuntra bröstuppfödning. Om inte flaskan hålls perfekt ren (och det är omöjligt i byarna) får barnet magsjukdomar, som kan leda till döden. På zambiska gravar brukar man lägga de avlidnas käraste ägodelar. Och det finns patetiskt många nappflaskor på barngravarna.

Innan flerbarnsmammor lämnar sjukhuset talar man med dem om födelsekontroll. Att ta p-piller anses för komplicerat. Men om de fått tillåtelse av sina män, sätter man in spiral.

Medan Chikankata-sjukhuset tidigare mest tog emot redan sjuka, ägnar man sig nu också åt förebyggande behandling. Man åker ut två gånger i veckan och hinner varje månad besöka 13 olika platser. Barnen får trippelvaccin och vaccineras mot TBC, polio, mässling och smittkoppor.
-Förra året hade vi ungefär 20.000 besök av barn och 800 av mödrar, berättar Margareta Erlandsson. Barndödligheten är fortfarande mycket hög i Zambia, men om den förebyggande verksamheten och kontrollerna fortsätter tio år till så får vi nog se en nedgång.

Chikankata

Många av Chikankatas vuxna patienter har TBC. Förr stannade de på sjukhuset ett eller två år mot två eller tre månader nu, om de kommit under behandling i tid. Sedan far de hem och får sina tabletter var fjortonde dag av sjuksköterskor och läkarassistenter på klinikerna. Var tredje månad ska de återkomma till sjukhuset, för att bli röntgade och träffa läkaren.

Lepra är också, en mycket vanlig sjukdom i Zambia. På Chikankata vårdas de svårast drabbade i sjukhusets akutavdelning. De som kommit under vård i god tid bor i någon av de tre leprabyarna: en för män, en för kvinnor och en för familjer där båda makarna har lepra. Byarna består av små murade hus med plåttak och gemensamma hygienutrymmena. Utanför husen brinner kokeldarna, och man har majsodlingar och höns. Medan medicin sätts in för att hindra sjukdomen, lever man nästan som hemma i byn.

Förr ansågs spetälska vara en obotlig och oren sjukdom. I dag kant man hejda dess framfart, men ofta kan man inte göra något åt de skador som redan uppstått. Man försöker operera skadade delar, men ibland är amputation enda utvägen. På Chikankata tränar en sjukgymnast de sjukas händer och fötter. Det är viktigt att musklerna hålls aktiva. Man har också en egen skomakare, och alla leprapatienter får skor, så att de skyddar sina fötter. Skorna måste vara mjuka och görs därför av gummidäck. Man får inte riskera att t.ex. spikar tränger in i fötterna, eftersom lepra gör att man förlorar känseln i den angripna kroppsdelen.

De leprasjuka gamla accepteras i allmänhet inte i sina byar, om de skickas hem efter behandling. Därför får de bo kvar på sjukhuset. Män och kvinnor har var sitt hus, som består av ett enda rum med bäddar längs väggarna. De är långt ifrån glädjens boningar men ger ändå tak över huvudet åt de utstötta.

– Här på Chikankata hade vi landets första sjuksköterskola, berättar Margareta Erlandsson, men nu finns det två till, i Lusaka och Kitwe. Vi utbildar undersköterskor, och här får de bära större ansvar än hemma i Sverige. En tid hade vi också en högre utbildning här, men nu finns sådan bara i Lusaka.

Chikankata

– Nu för tiden är det vanligt att också flickorna får skolgång. Det ger ett högre brudpris. När man bestämmer att en flicka skall få utbilda sig t.ex. till sjuksköterska, är det ett viktigt steg. Om hon inte klarar sig bra utan måste återvända till byn har hon förlorat allt anseende och misslyckats totalt. Om hon däremot lyckas och får ett välbetalt arbete — 100 kwacha (700 kronor) i månaden har en undersköterska kan hon mer eller mindre försörja hela sin by. Hon skickar kanske hem 90 kwacha till familjen och behåller 10 själv. I Zambia är det populärt att bli sjuksköterska. Om man frågar varför de vill bli det, brukar flickorna säga att det är för att de vill tjäna sitt land och sitt folk. Men i allmänhet ligger nog ekonomiska motiv bakom.

– Att ha hand om denna undervisning kräver mycket tålamod och stor förståelse, säger Margareta Erlandsson. Hur ska t.ex. en flicka veta vad god hygien innebär, när hon vuxit upp i en hydda med jordgolv? Här på skolan måste hon lära sig den renigheten, som en svensk flicka har lärt sig i föräldrahemmet. Sedan utbildas flickorna inne på sjukhuset och får omsätta sina kunskaper i praktiken där. Det är inte lätt för dem och deras lärare, men många blir mycket goda sköterskor, som vi kan rekommendera till olika platser i landet.

– Under årens lopp har jag sett stora förändringar här, säger Margareta Erlandsson. Förut var byarna större, men nu bryter de upp till mindre byar eller bygger sina egna hus och kallar dem med sina egna namn. Genom att människorna bryter sig ur stamsystemet, får de också större nationalmedvetande. De går längre sträckor än förr, och de reser till Mazabuka och Lusaka. Klädseln har blivit mycket bättre, men om man kommer ner i Gwembedalen ser man att många går nakna. Fortfarande har de mycket att lära om att underhålla sig själva. Hygienen behöver förbättras, och maten måste få en bättre sammansättning. Denna förvandling tar sin tid.

– För min personliga del jämför jag ofta förhållandena här med vad jag läst i historieböckerna hemma om hur det var i Norden på 1800-talet. Skolan var t.ex. den rike mannens privilegium, och först på 1900-talet nådde skolväsendet arbetarna. Här bygger man ut skolorna nu för tiden, men ändå kan många inte gå i skola. Det finns kanske ingen skola i deras distrikt, och vägarna är långa och besvärliga. Fortfarande finns det pojkar och flickor som går många, många mil för att komma till skolan. De får bo där, och nästa gång de kommer till byn kan det ha gått ett halvår eller ett år.

– Men fastän många förändringar sker, lever traditioner kvar. Tonga-folket, som bor här omkring, har ett matrilineärt samhälle. Dena äldsta kvinnan i familjen är mycket mäktig. Om föräldrana kommer hit till sjukhuset med ett barn och det dör, får de inte sörja det och begrava det. De måste vänta tills den gamla kvinnan kommer och tar hand om det. Tonårsflickorna hålls innestängda i ett hus i byn, för att få undervisning i matlagning och andra kvinnosysslor och för att invigas i livets hemligheter av sin mormor eller farmor. Förr tog denna invigning sex månader, men nu räcker det med två veckor. Det är vanligt att skolflickorna passar på att göra detta när de har lov.

– Man känner starkt ansvaret för att hjälpa varandra. Man bereder t.ex. fälten tillsammans. Om en person får 100 säckar majs ett år medan någon annan i hans släkt får en mindre skörd, delar den förste med sig mot löfte om återbetalning nästa år. När någon skall få studera är det en angelägenhet för hela släkten. De som hjälpt till ekonomiskt, var och en med sitt lilla bidrag, kan sedan räkna med hjälp när de kommer i svårigheter eller blir gamla.

– Mycket av det gamla måste brytas ner. Men för att kunna bygga upp något nytt måste man ha principer att gå efter, så att det blir ett gott resultat, säger Margareta Erlandsson.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv_SESvenska