När Turid kom till familjen 1966

– berättat för bandspelaren 1967-01-06

Turid från Lofoten var den båt vi hade när jag, Jakob, var barn. Här är historien om hur den köptes och kom till familjen.

Foto: Staffan Norstedt

Personer:

• Pappa Staffan
• Mamma Berit
• Jakob, fem år gammal.

---

Köpet

Staffan:
– Vi var i Stockholm i början av sommaren 1966 och då började våra planer ta form. Berit och jag vandrade runt rätt mycket efter kajerna i Stockholm och speciellt efter Strandvägen och tittade på alla de hundratals båtar som låg förtöjda där.

Berit:
– Vi hade ju ganska bestämda önskemål; det skulle inte vara en liten båt utan en fiskebåt eller så som vi skulle ha. Men inte alltför stor fick den vara heller. Vi såg många stora skutor men en stor skuta är inte till för så liten besättning som vår.

Staffan:
– Men vi såg i alla fall en skuta från Lofoten som såg väldigt lockande ut. Vi tog kontakt med ägaren men tittade väl inte så mycket på den.

Så småningom fick vi i alla fall se en annons i Dagens Nyheter och den annonsen, den talade om att det fanns en Lofotenskuta på tio meter till salu i Stockholm.

Vi skrev så småningom ett brev till den som annonserade och så fick vi lite närmare upplysningar:
I brevet stod det att båten var köpt i Røst i Lofoten förra året och det var två flygare, Bosse Eriksson och Hans Bladh, som hade köpt båten där uppe våren eller sommaren 1965.

De hade sedan gjort en semesterresa från Røst efter norska kusten och genom Göta kanal upp till Stockholm (Läs om när Turid hämtades i Norge). Sen hade båten fått ligga i Stockholm över vintern och nu låg den alltså i somras 1966 förtöjd i Äppelviken i Stockholm.

Berit:
– Men du Staffan arbetade ju på ÖA hela juli månad så inte förrän i början av augusti kunde vi ge oss av ner till Stockholm och titta på den där båten som vi var ganska intresserade av.

Vi åkte… Ja, när åkte vi? Den 5 augusti var det bestämt. Och vi råkade få hotellrum alldeles intill där båten låg i Äppelviken. Jag minns att Staffan gav sig ut i arla morgonstunden dagen efter att vi hade kommit fram och letade sig fram till båten, han verkade ganska intresserad. Vi tog kontakt med en så kallad expert också, en varvsägare, som lovade att komma in och titta på båten.

Vi hade väl avtalat möte den 6 augusti med de här flygarna, eller hur?

Staffan:
– Ja, det stämmer det. När då Berit och jag gick mot Äppelviken så hörde vi mycket ljudligt stånkande från en stor kultändare mitt ute på Äppelviken och vi såg mycket snart att de båda flygarna var där ute och hade svåra försök att få igång motorn på båten Turid. Jag tror inte de lyckades särskilt bra. Men vi tog oss i alla fall ut till båten.

De rodde iland och hämtade oss och så tittade vi på den och vi tyckte den var mycket fin. Och det var den. Storleken var precis som vi ville ha den. Vi började också göra en del förhandlingar om priset och de hade begärt 14 000 kr för båten och det dröjde inte så länge förrän vi hade kommit överens om att 11 000 kr skulle vara ett lagom pris för vår del. Det var ungefär vad vi beräknade att kunna betala inom någon månad.

Så åkte vi i alla fall hem från Stockholm sedan båtexperten Lind hade tittat på båten och han hade ju bara positiva saker att säga om den.

Berit:
– Han tyckte att det skulle vara ett bra pris det där också för en sådan båt, eller hur?

Staffan:
– Ja. Han hade dessutom en hel del goda råd att ge oss.
Han tyckte inte att vi skulle arbeta ihjäl oss på båten för det första, utan försöka att behålla den så mycket som möjligt i det ursprungliga utseendet.
Och det var ju också ungefär vad vi själv hade tänkt oss.

Berit:
– Ja, fast fullt så försiktiga som de här flygarna ville vi nog inte vara.

De hade ju inte gjort någonting åt båten än, men om de skulle ha behållit den så tänkte de ju inte bygga om den. Vad var det de hade för planer? Öppna lastrummet?

Staffan:
– Ja, båten var ju gjord så att i fören så fanns det en skans eller en kajuta där besättningen hade bott en gång i tiden under under fisketurerna utanför Lofoten. Och i mitten så var det ett stort lastrum där man hade förvarat fisk. I aktern så fanns det en styrhytt och under styrhytten var maskinrummet där en 16 hästars tändkulemotor av märket Wichmann regerade.

Berit:
– Ja, hur hade de tänkt ändra den?

Staffan:
– De hade bara tänkt ändra den så att de skulle ha ett segeldukstak över lastrummet och så skulle man kunna sitta där nere i den öppna salongen under vackra dagar. Men vi som vet hur somrarna är här uppe i Norrland, vi visste ju att det knappast var någon lämplig lösning för vår del, utan vi räknade med att bygga om lastrummet till en salong som skulle kunna uppvärms till en dräglig temperatur så att vi skulle kunna ha en skön flytande sommarstuga under kommande somrar.

Berit:
– Ett problem var ju hur vi skulle kunna få upp båten, eller hur?

Staffan:
– Upp till Örnsköldsvik, ja. Där tyckte jag att jag gjorde ett smart drag. Jag lyckades övertala flygarna att de skulle hjälpa oss upp med båten till Örnsköldsvik och att det skulle ingå i köpeavtalet.

Berit:
– Du var väl lite rädd att sätta starta resan ensamma?

Staffan:
– Ja, det har ju varit helt omöjligt. En båt som väger 15-20 ton och är tio meter lång och fyra meter bred och djupgående 1,6 meter. Den kan man ju inte manövrera ensam, speciellt med den motor som fanns i. Så det var ju ett villkor för att vi skulle kunna köpa båten var att vi fick hjälp med att
få upp den till Örnsköldsvik.

Berit:
– Och det gick ju att ordna alltså.

Att få hem Turid

Staffan:
– I mitten av augusti, en vecka före skolan skulle börja, så reste jag ensam ner till Stockholm. Den 18 augusti så provianterade jag ute i Äppelviken i en större speceributik och gjorde klart de livsmedel som vi behövde för en kanske en veckas resa från Stockholm till Örnsköldsvik. Vi räknade med att båten skulle behöva vara igång ungefär 50 60 timmar och det skulle vara ungefär 350 sjömil från Stockholm till Örnsköldsvik.

På kvällen den 18 augusti startade vi resan och den 19 augusti, efter att ha gått hela natten förbi Vaxholm och upp efter kusten så ankom vi till Öregrund.

Berit:
– Och du ringde hem och lät mycket missmodig och sa att… Ja, du var rätt besviken på motorn och så där. Du tyckte att det var nog mycket omständligare att ta hand om den än du någonsin hade kunnat tänka dig. Jag blev inte så uppmuntrad precis av den rapporten.

Staffan:
– Jag var ju väldigt trött. Vi hade ju startat resan från Stockholm klockan 20 kvällen före, så jag hade varit igång till klockan tolv dagen därpå. Jag hade ju inte sovit någonting så det var inte så konstigt att vara lite missmodig när man märkte att det behövdes tre man för att sköta båten.

I varje fall så gick vi från Öregrund samma dag, den 19 augusti, och fortsatte norrut efter kusten. Och så gick vi då en natt till och kom fram till Härnösand på lördag kväll.

Vi hade gjort en mycket snabb resa och vi var mycket stolta över att vi hade kommit fram till Härnösand så tidigt och tänkte då ringa hem till våra anförvanter och göra dem lite förvånade över den märkliga resan. I varje fall så kan man ju inte bara vara glad här i livet.

När vi kom fram till Härnösand så hade vi ju räknat med att kunna passera förbi de två broarna som fanns inne i inre hamnen och så passera norrut dagen därpå. Nu gick det där inte så enkelt som vi trodde. Inre hamnen var väldigt grund och vi gick mycket snart på grund också eftersom sjökort och
verklighet inte stämde så bra. Under våra försök att ta oss loss från grundet i lerbankarna i inre hamnen så fick vi hjälp av kustartillerister och det bar sig inte bättre än att en stock virvlade upp från botten och gick in i propellern. Och så var det inte mycket mer att göra den dagen.

I varje fall kom vi loss ifrån grundet och förtöjde i närheten av en timmerläns och tog det lugnt. Vi sov ut över natten och inspekterade propellern dagen därpå, på söndag morgon, och det var ingen glädjefull upptäckt när viq upptäckte att propellerbladen såg ut som spagetti, som Bosse Eriksson sa efter den första inspektionen.

Nu hade vi ju ganska ont om tid så gällde det att skynda på om vi skulle komma upp till Örnsköldsvik innan de båda flygarna skulle börja sin tjänstgöring igen. Så på söndagen den 21 augusti så tog vi kontakt med KA5:s varv och de sågade av propellerbladspetsarna så att vi kunde fortsätta upp mot Örnsköldsvik.

Så måndagen 22 augusti så startade vi från Härnösand och fortsatte i ett sträck upp till Örnsköldsvik och det var en mycket ljuvlig resa.

Havet var alldeles stilla och fint och himlen var molnfri. Det märkliga var att vi faktiskt såg två stycken valar skymta på avstånd långt ute vid horisonten. Vi såg två ljusa fina ångstrålar svepa upp. Det var mycket märkligt.

På kvällen eller på eftermiddagen 22 augusti så närmar vi oss Örnsköldsvik och vi hade en mycket fin gångtid även då.

Hemkomsten

Berit:
– Ja, vi väntade er inte i första taget. Jag hade räknat med att det skulle ta rundliga tid, Kanske att ni skulle komma vid åtta eller något sånt där på kvällen. Vi var ju ute på landet. Minns du hur det var, Jakob?

Staffan:
– Berätta hur det var när du såg Turid första gången komma till Örnsköldsvik.

Jakob:
– Så fort jag hade kommit ur bilen så gick jag ner till bryggan och tittade efter och då, då såg jag en båt komma och då kom mamma ner med kikaren och tittade och då var det Turid som kom.

Berit:
– Ja, vi trodde dig inte när du sa att nu kommer Turid. Vi trodde inte att det var sant, för vi tänkte att det skulle ta flera timmar till innan Turid skulle komma. Men det var Turid precis som du trodde.

Jakob:
– Ja.

Berit:
– Vad hörde vi för något?

Jakob:
– Ja, när jag stod där och den hade kommit lite närmare hörde jag motorn.

Berit:
– Ja, den levde väl om?

Jakob:
– Den lät så här: Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk. Så lät den. Ja, och sen innan det hade kommit några mera människor ner på bryggan så åkte de runt några varv.

Berit:
– De hade väntat sig en stor välkomstkommitté tror jag. Men det var bara Jakob som stod och väntade först.

Ja, och sen tänkte ni lägga i land, Jakob kanske minns hur det var. Kunde de gå in till bryggan?

Staffan:
– Nej, det var för grunt. Var det inte så?

Jakob:
– Ja.

Staffan:
– Hur gjorde vi då för att kunna stanna?

Jakob:
– Dom ankrade ute i vattnet.

Berit:
– Hur djupgående är båten?

Staffan:
– Det är 1,6 meter vatten fordrar den för att kunna flyta. Och så mycket fanns det inte utanför bryggan i alla fall.

Hösten 1966

Staffan:
– Under hösten har vi satt igång ombyggnaden av Turid. Vi har skrapat fördäcket och kajutans tak och vi har målat om fördäcket.

Berit:
– Var har vi båten?

Staffan:
– Ja, nu ligger den ju på kajen i Örnsköldsvik nedanför busstationen och det var ju en ganska märklig upplevelse att ta upp båten på kajen. Vi vågade inte sätta igång Wichmann, den den gamla motorn.

Rättare sagt så fick vi inte igång den utan vi fick bogsering av Ragnar Wallin som tog oss på släp efter sin lilla motorbåt in till kajen i Örnsköldsvik den 1 eller 2 oktober. Så tog stora kranen i Ö-vik upp oss i ett fint lyft och satte ner oss på kajen. Och där ligger den sedan flera månader tillbaks.

Nu är botten skrapad och Berit har gjort sitt för att impregnera båten och så mycket mer har det väl inte blivit gjort om inte en liten otrevlig mellan episod inträffat.

Berit:
– Menar du lärarkonflikten?

Staffan:
– Ja jag menar lärarkonflikten.

Berit:
– Ja, den kan vi väl förbigå med tystnad. Vi var ju arbetslösa ett par veckor här. Men du var inte riktigt arbetslös, du hade inget betalt arbete, men du hade ju båten som sagt att syssla med. Vad var det du gjorde där?

Staffan:
– Ja, flera dagar så åkte jag ner till stan och satte igång med demonteringen av herr Wichmann och med hjälp av en del skrotexperter från en skrotfirma i stan så lyckades vi slå och skruva den i bitar. Och nu finns det ingenting kvar av den stolta skapelsen. Alltsammans är bortplockat och jag har försökt göra rent så gott det går i maskinrummet och förberett installationen av en ny motor som ska ske till våren.

Berit och jag har också varit ner till Sundsvall och skrivit kontrakt på en Bolinder 40-hästars motor och den ska installeras till våren i april eller maj månad. Och så räknar vi med en lyckad sjösättning i början av maj. Vad som sen ska hända, det bara drömmer vi om. Vi vet inte så mycket om det för närvarande i alla fall.

Berit:
– Du har väl vilda planer på ombyggnad i alla fall? Jag försöker ju lugna dig lite grann.